Blogginlägg C: Om fakta och fiktion i journalistiken

Boken jag valde att läsa var ”Bokhandlaren i Kabul – Ett familjedrama”. Författaren Åsne Seierstad är en norsk journalist som blev känd i Sverige genom hennes direktrapporteringar från kriget i Irak 2001.

Hennes berättelse beskriver livet i en familj som lever i Kabul, Afghanistan. I början av boken berättar hon hur hon fick bo hos familjen under en tid för att sedan kunna skriva en bok om det hon upplevt. Familjens överhuvud, Sultan Khan, välkomnar henne och ser till att hon mår bra.

Hela boken är en beskrivning av en kultur där kvinnor är värda mindre än män och där både kvinnor och män förtrycks av ledaren i familjen. Det är ett hårt liv de flesta lever, olyckliga och med en ständig oro för att göra fel. Hårda straff delas ut för de som misslyckas och som läsare undrar man om detta verkligen kan vara sant. I bokens förord beskriver författaren att hon under sin tid med familjen samlade ihop berättelser och intryck från familjen som sedan skrevs ihop till en sammanhängande berättelse.

Åsnes sätt att beskriva situationen i Afghanistan är unik. Som västerländsk kvinna blir hon betraktad som en slags ”tvåkönad varelse” och som sådan kan hon fritt röra sig mellan både kvinnor och män. En manlig besökare hade aldrig fått träffa de afghanska kvinnorna och de i sin tur har ingen inblick i männens värld, eftersom de aldrig får följa med männen. Kvinnorna accepterar allt männen säger utan att ifrågasätta och männen frågar aldrig kvinnorna vad de tycker. Således blir boken en unik skildring av livet i Afghanistan ur ett kvinnligt västerländskt perspektiv.

Åsne Seierstad fick hård kritik inte minst från bokhandlaren själv för att hon missförstått deras kultur och saltat berättelsen en hel del. Det går inte som läsare att avgöra vad som är fiktivt och inte, men berättelsen är onekligen mycket intressant och ger en god inblick i hur kulturen i Afghanistan ser ut. Åsnes syn på deras sätt att leva överensstämmer självklart inte med bokhandlarens. Jag kan inte låta bli att tro att det var en mycket nyttig läsning för bokhandlaren Sultan – t ex att få den övriga familjens tankar förklarade för sig – även om det var genom ögonen på en västerländsk kvinna. Samtidigt skulle det förmodligen vara mycket nyttigt för en svensk att få sin verklighet beskriven av en österländsk person.

Att Åsne är journalist skiner igenom i boken. Den journalistiska stilen bidrog antagligen till den kritik som Seierstad drog på sig i samband med att boken publicerades – många misstog den för att vara dokumentär (sann) istället för att betrakta den som en roman (fiktiv). Boken är alltså en skönlitterär bok, med en journalistisk grund. Hon har genom sin egen anpassning till landets traditioner (genom att t ex iklä sig burka när hon går ut för att bli behandlad som en afghansk kvinna och sova på golvet i  köket bredvid de andra kvinnorna) ansträngt sig väldigt hårt för att beskriva situationen i landet på ett så sanningsenligt och osminkat sätt som möjligt.

Fördelarna med bokformen är att läsaren på ett underhållande sätt får en bra inblick i hur det är att leva i en annan kultur. Skulle verkligheten beskrivas bokstavligt tror jag att boken skulle bli mycket svårläst med en spretig handling. Nackdelen med detta sätt att beskriva verkligheten är som nämnt att en del läsare tror bokstavligt på berättelsen och att karaktärerna i boken känner sig kränkta, eftersom alla uppgifter om dem inte stämmer.

Sammantaget tycker jag att boken är lättläst och mycket underhållande och intressant. Jag hade mycket svårt att lägga den ifrån mig och timmen blev sen innan jag släckte lampan.

Tankarna som kom när jag läst klart var en känsla av att vara så väldigt lyckligt lottad.